Wow!!!!

Wow!
Ibland har man mer flyt än annars, och det är ju tur det!!! Ett jobb jag suktat efter KAN bli mitt. Det fanns inga tjänster annonserade, men hurtfriskt och vågat så skickade jag ändå in en intresseanmälan i början på veckan, och SE, idag fanns ett vikariat annonserat!!! VA SYYYND!!! =)

Har hittat tillbaka till en gammal favvo-skiva: Rainbow´s "Bent out of shape". Jag var 13 år, jag var tokigt musikintresserad, jag gjorde min mor galen när jag sjöng för full hals, jag sjöng samma låtar om och om igen, "Can´t let you go" och "I surrender". Nu, när jag är 30+ gör jag samma sak, men nu är det inte min mor utan mina grannar som får lyssna..... SYND!!!!
=)

Blev lite bekymrad igår. Pratade med en vän som förklarade hur det var att vara arbetslös för denne. "Man sätter livet på paus". Och jag vet: alla lever som dom vill och jag lägger inga värderingar i just det. Men när är livet om inte just NU? Vad händer med en själv om man helt enkelt slutar leva för ett tag? Och varför slutar man leva? Att ge allt man har, det bästa man kan i alla situationer, att leva varje dag.... är inte det livet?
Jag känner mig mäkta bekymrad över detta, jag skulle inte må bra om jag gjorde så, så därför tror jag att den här personen inte heller mår bra av det och hur kan jag hjälpa till och bidra med liv och glädje för att förändra/förbättra för denne? Eller är det inte mitt jobb? Som vän?
Jag bara undrar....