Kung Rickard af Twins Crew!
Den märkligaste semestern, EVER, tog slut i söndags!
Det var först två hysteriska och trevliga bilsemesterveckor runt om i Uppland och Södermanland hos goda vänner, familj och bekanta. Många mil i bil och det blev mer shopping än sol om man så säger.... Kul som bara den!!! När jag till slut vände SNAAABEN mot Luleå igen så, självklart, går det åt skogen: punka på vänster bakdäck, självklart där det bara är två-filig väg. En dyr historia till slut....
Den tredje veckans första fyra dagar låg jag raklång i soffan och tog igen mig, shopping tar på krafterna =)
När fredagen kom hade det bestämts att vi skulle till Klubbviken (en bit ut i Luleå skärgård) för att lyssna på trubadur och äta middag. Solen sken och 12 glada människor slöt upp på kajen i Södra hamn för att åka turbåten m/s Kungsholm ut till Klubbviken. Det kändes att det var party på G!
När vi klev av Kungsholm fick vi en guidad tur i L-Lous pappas båt.... som inte var så liten.... tre personer till slöt upp och sen gick vi upp till restaurangen och åt god mat, drack en jädrans massa öl och nån illvillig syster bjöd på sprit.... som smakade skit (tror att den sk bartendern hade en måttlig dag i kvalitet mätt), men allt går att blanda med sprite tydligen.... ner gick den! Stämningen var på topp när Göteborgarn´åt ett kilo ribs, drack mer än 2 kannor öl, drog vitsar och höll låda. Vi var fler än en som skrattade så vi grät!!!
Vi lyssnade (sporadiskt) på trubaduren, applåderade artigt och sjöng med, HÖGT!!! Vet inte om resten av sällskapen uppskattade våra egna uppträdanden lika mycket som vi själva gjorde?!?!?
Vid 22.30 beslöt någon BRILLIANT jävel att det var lämpligt att äntra R´s båt för att fortsätta festen på BBB i stan. Är man redan onykter så vet jag inte om det kanske var det mest kloka, men det var faktiskt trevligt, om än inte så långvarigt. Vill dessutom minnas att jag och A satt i en hytt och hällde i oss L-Lous Irish Cream.... kan det verkligen stämma?!?!?!?!
Under denna kväll dök fler brilllianta ideer upp, som det alltid gör under alkoholens påverkan. En var att under måndagen mönstra på Twins Crew för att köra ner henne till Stockholm. Vet inte riktigt hur jag hamnade med på detta, det var väl egentligen Göteborgarn som skulle åka med, men han försvann... Så på måndagkvällen mönstrade jag på i Södra hamn. Jag blev tilldelad den sk "Prinshytten" (systerdotter har självklart döpt hytterna och 5 år gammal så finns ju inte så många andra intressen än prinsar och prinsessor...) Jag låg fantastiskt bra och det var inte så svårt som jag trodde att sova mitt i stan!?!?!?
Besättning: jag, L-Lou och Kung Rickard af Twins Crew
Tisdag 06.15: uppstigning!! Här skulle bunkras! Som välvillig, frivillig gast så har man inte så mycket val: kliv upp å se glad ut! Dagen spenderades åt att vänta på posten (digitala sjökort på väg) samt på ett paket (bränslefilter). Förstod INTE vid det laget hur mycket betydelse dessa filter skulle ha under resten av resan! Det var visst något fel på elen i båten också så en av R´s vänner spenderade halva dagen med att fixa detta och 13.30 lämnade vi Luleå för att gå mot Umeå och Holmön. Vädret var ok och det dröjde inte alltför länge förrän vi var ute på öppet vatten. Med sjökorten inlagda i plottern och solbrillorna på snoken så styrde vi söderut! Tjooohooo, here we come!!!!
Onsdag 00.30 anlände vi så till Holmön utanför Umeå. Det var tyst och mörkt i hamnen och vi försökte så tyst vi kunde lägga till vid en jättehög kaj, och tack för kaffet, redan här fick jag en adrenalinkick när jag hoppades på att landa rätt: ståendes! Det var mörkt, det var kullersten och jag är ovig, ok!?!? Vi letade efter nånstans att ansluta vår elkabel, men hittade ingenting, så vi sket i det, vi har ju elverk på båten!
BIIIIGGG mistake!!!
Jag vaknade på morgonkvisten av att R muttrade... blev fundersam (vilket skulle gå över något senare när jag lärde mig att R muttrar.... ofta!) Anledningen var i alla fall att there was no electricity! Men va fan!!! Polarn hade ju fixat det igår ju!!??!? Jag insåg att jag inte var till någon som helst hjälp, både L och R är tekniska som fan, så jag gick för att ta en dusch i gästhamnen. Det var duggregn, man var tvungen att gå runt hela viken, tog ca 10-15 minuter, för att komma fram till en dusch som drevs av 5-kronor och HUR många såna hade jag med mig??? Precis, inga! Men handikapptoaletter är underskattade duschar, bara så ni vet!
När R hade jagat el hos både kreti och pleti på Holmön och lyckats lösa elproblemet kunde vi så bege oss därifrån. Holmön var inte ett höjdarställe om jag får säga min mening. Då var nog klockan typ 13 eller nåt sånt. Det var väl ungefär här som jag började känna mig lite varm i kläderna med navigering och "båtstyrning". Jag fick förtroendet och tycker själv att jag förvaltade det väl. Vi delade på tiden bakom ratten, eller JAG tycker att vi delade, L och R tyckte nog att jag nästan inte delade med mig av ratten..... bullshit tycker jag! ;-)
När klockan var ca 20.00 smög vi in i Ulvöhamn. Ett helt FANTASTISKT vackert ställe! Det var hög mysfaktor, många båtar, varmt, lugnt och mina fantastiska, underbara vänner på båten hade bokat in räkfrossa på Hotellet i hamnen. De som känner mig VET att jag älskar skaldjur i alla former, så jag kände mig nästan lyrisk av allt vackert och allt gott! Det som smolkade bägaren lite var att kaptenen (antar jag att han var) på den JÄTTESTORA segelbåten som låg framför oss längs kajen helt frankt bad R stänga av motorerna medan vi höll på att lägga till!??! "-Hallå!?!? Kan vi få lägga till klart först innan du öppnar käften, idiot!" tror jag att R sa, men han påstod att han inte sa det så hårt och elakt, men jag tror honom inte för segelbåten kastade loss, brummade över till andra sidan viken, typ 150m och la sig där istället.... =) Det var ungefär här besättningens allra värsta dispyt dök upp: plastraggare eller tras-hasare!!??! (dvs motorbåt vs segelbåt... en klassiker...) Vi var två mot en och låg mig säga så här: jag kände mig gaaanska ensam..... =)
Kvällen avslutades med en promenad och lite pocketbok och jag tror att vi alla tre somnade ovaggade den kvällen.
Torsdag 08.00 morgonen efter vaknade jag av att R muttrade och tänkte: ....nej.... inte igen....! Men JOO då! Ingen el idag heller! Tydligen gick det inte att ladda vår el med elverket utan vi var tvungna att ha landström. Något jag också lärde mig under resan var att inte hetsa upp sig: allt löser sig! Så ock denna gång. R fixade och vi kunde lämna Ulvön (tyvärr, för det var ju så fint) redan klockan 9.00 ungefär.
Vårt mål denna dag var Öregrund. Vi tänkte ta en långkörare på 17 timmar tror jag vi räknade ut att det skulle ta, bytas av, sova, köra, vakta, sova, köra, vakta typ.... Strax innan Härnösand kom R på att vi kanske skulle ta oss in för att bunkra lite olja, kan ju vara bra att ha. Och det är ju heller inte fel att få se lite skärgård (vilket vi VERKLIGEN skulle få göra....)
Vi anlände till Härnösand norrifrån vid ca 13-tiden. Letade upp landel vilket var PRIO ETT! Vid det här laget hade L-Lou testat badkaret i "the master bedroom" och INGEN kamera!! Vi vände i stort sett upp och ned på båten för att hitta R´s kamera, men den var puts väck, ännu en anledning att stanna i Härnösand. Solen strålade och vi tog en promenad upp på stan för att äta lunch. Hittade ett litet hål i väggen som serverade smörgåstårtsbakelser.... typ. God lunch och han som jobbade där var en mycket glad prick! R åkte å fixade olja och en ny kamera, jag och L-Lou gick en sväng på stan, satte oss på flybridge med så lite kläder som tillåts utan att det blir förargelseväckande beteende och med en drink och pocketboken i handen.... niiiiice!!!! Livet ler mot Mogsy!!! =)
När R var tillbaka tog vi beslutet att stanna i stan till 18.30 då det var broöppning. Vi räknade lite på tiden och insåg att åka norrut igen och att vänta för att åka direkt söderut skulle nästan vara på ett ut och om vi väntade skulle vi få se mer av staden. Sagt och gjort, mer flybridge, drink och pocketbok! =) Ungefär en timme innan vi skulle åka gick vi till en liten grekisk (tror jag det var) restaurang och åt en fantastiskt god entrecote, klyftpotatis och supergod sallad med vinegrätt och melon till. Det var genomtänkt och såg trevligt ut på tallriken, jag åt med ögonen. Naturligtvis smakade husets röda helt ok till.
Vid 18.20 började vi och några segelbåtar krångla oss ut från våra platser för att köa vid broöppning. Alltså, det är ju inte helt enkelt att baxa ut 14 meter från kajen särskilt inte som ena motorn valde att lägga av.... startade igen och allt gick bra. Ungefär här tror jag dessutom att jag hittade min favoritplats att lägga till/kasta loss på: aktern! Lätt att klättra i och ur, perfekt för ett kylskåp som jag! Vi knixade runt lite fram och tillbaka för att inte tränga oss/vara ivägen/vänta på vår tur när bron öppnades. Jag tycker det var ett bra beslut att vänta för det var en himla mysig tur ut mot havet när solen började dala. Det var trångt och annorlunda. Liksom alla gånger när vi lägger ut eller lägger till så är det R som styr skutan tills det blir lite öppnare vatten och manövreringsytan är större. När detta skedde så tog jag över ratten. Där satt jag och njöt av kvällssolen, utsikten, sällskapet av L-Lou i soffan bakom mig. Hon passade upp mig med lite dricka, lite nötter, lite kaffe å lite godis, helt perfekt. Jag kände mig pigg och solen började gå ner.
Det var ungefär här som resan blev RIKTIGT intressant.
Jag fick öva på att nattnavigera efter fyrar. R assisterade och förklarade och jag spanade efter små, små, små blink i horisonten. Hade det legat något i vattnet hade jag ALDRIG sett det, det var kolsvart! Mesta delen av tiden satt jag själv och filosoferade över hur underbart livet kan vara när man får vara på sjön. Jag hann avhandla både det ena och det andra under mina 6 timmar vid ratten. L-Lou låg bakom mig och läste, R låg i salongen och "läste" som han kallade det, men vi SÅG att han sov!!!!!! =)
Vid 0.30 kände jag mig nöjd och började bli trött. Jag blev avbytt av L-Lou och R och kunde gå ner till hytten för att sova. Det dröjde nog ett tag innan jag somnade, men någonstans i min sömn-dimma så uppfattade jag att det lät något med motorn för R öppnade luckorna till motorerna, det låter jättehögt och STINKER diesel. Men sov det gjorde jag.
Tills allt blev tyst!
Nånstans i kroppen var det nåt som sa mig: det här är fel! Jag kastade benen över sängkanten och klev uppför trappan för att hitta R sittandes i motorrummet. Naturligtvis ställer jag en jätteintelligent fråga: -Vad har hänt? Får självklart ett lika intelligent svar: -Båda motorerna har stannat! Och det är då bruden-båten väljer att lägga sig till rätta i vågorna och den första krängningen kommer. Jag missar motorrummet med nån decimeter och landar i väggen (har numer ett svartmärke på låret, blåmärke är för fegisar!!!! )
Vid det här laget är klockan gissningsvis strax efter 03.00 och vi är typ mitt i Jävla-bukten, förlåt, Gävlebukten. Det är måttliga vågor, knappt något land i sikte, solen har kommit över horisonten med minsta möjliga marginal (tack gode gud för att det inte var mörkt!!!) Jag och L-Lou hastar runt, så fort det går i krängningarna, och försöker säkra allt löst material. Vi stoppar in saker i micron, stänger porslinsskåpet med disktrasor, lägger prylar i diskhon, lägger in apelsiner i vitrinskåpet, ja, försöker helt enkelt rädda det som räddas kan! Den stora tunga stolen man sitter på när man kör flyger som en vante i pilotehouse, glas krossas mot golvet och senare hittar jag både en limeklyfta under mattan och alla nötter i ventilationsgallret vid vindrutan.... interesting.... R mekar och L-Lou och jag försöker assistera honom så gott vi kan. Jag försöker vara till hjälp utan att störa om man säger så, för vid det här laget så kan man nästan ta på den spända stämningen som R ger ifrån sig, jag tycker så jävla synd om honom!
Efter kanske en halvtimme ger han upp och säger att vi ringer sjöräddningen: "Mayday, mayday!" (här tänkte jag på Titanic.... =) men som tur var så såg vi inga isberg....) Efter detta så gör vi inte så mycket mer än att vänta. Jag har börjat må illa av dieselstanken och vågorna i kombination och sitter ologiskt nog på flybridge där det gungar som mest, men det är frisk luft i alla fall. R tittar upp från pilotehouse och säger: -Är du lugn? Jag svarar: -Jag är lugn! Och han går ner igen. Då börjar jag fundera på hur lugn jag är. Mina händer skakar av anspänning, jag mår illa trots att jag lyckats få i mig ett sjösjukepiller, men jag är KO-LUGN inombords. Jag sitter och pratar lite med bruden-båten så att hon inte ska slänga av mig, jag tar djupa andetag, jag hinner beundra soluppgången men konstigt nog så krängde hon hårdare varje gång jag vände mig om för att se om räddningssällskapet var på väg. L-Lou kommer upp med en go-macka (som hon vet att jag tycker om) och min Pro-viva juice: -Det känns skönare i magen om du äter lite! Gulle henne! Tyvärr fick jag nog bara i mig totalt 4 tuggor och kanske 4 klunkar juice och just nu känns det som om Skogsbärs-pro-viva är något jag aldrig mer kommer kunna dricka. Sjögången har gjort så att vatten läckt in och korridoren utanför hytterna är plaskblöt.... känns olustigt kan jag säga, var är hålet???
05.30 och i strålande solsken anländer HJÄLTARNA!!!! De kommer i sin lilla Rescue Arizona och jag vinkar glatt, andas ut och ler! Äntligen! Det började bli lite jobbigt att hålla i så hårt! De knyter fast oss och vi börjar stäva in mot Söderhamn! Det är ganska exakt här som jag bestämmer mig för att skicka en tårta till killarna och bli medlem i SSRS ( http://www.ssrs.se/ om du också vill skänka lite pengar).
Det man ska veta är att det är fullständigt ideellt arbete som utförs, inga bidrag från staten och alla gör det utan minsta ersättning, HJÄLTAR!
Fredag 09.30 kommer vi till slut in i kanalen som leder in i Söderhamns stad. Halvvägs in från Jävla-bukten får R igång den ena motorn så när Arizona får ett brådskande anrop om en sjuk man på en ö så beslutas det att vi ska kopplas loss så de kan åka och hämta den sjuke mannen. Vi gör makliga 5 knop och försöker hitta in till Söderhamn, inte det enklaste uppdraget kan jag säga. Det var knöligt men väldigt vackert! Hit åker jag gärna igen, men helst för egen, hel, maskin i så fall.....
Väl inne i Söderhamn börjar letandet efter diesel. Arizona kommer till oss och undrar hur det gått och lämnar ett telefonnummer till någon tomte, P-A hette han nog, som skulle vara grymt duktig på motorer och även hade möjlighet att hjälpa oss med diesel. Vi lägger till på den anvisade platsen och R ringer P-A och lämnar båten för att gå till honom och förklara läget antar jag. Vi är trötta och hålögda, och vi längtar samtliga efter att få sova.
På kajen sitter en nisse med långt, mörkt skägg och en kaffekopp i handen. Jag tror först att det är en alkis som hamnat fel, men det visar sig att det är en sk hustomte på marinan alldeles brevid oss. Smart som jag är frågar jag ju snällt om vi kan få koppla in oss i nåt eluttag, vis av tidigare upplevelser så VET jag ju att finns det inte ström när vi lyckats laga motorerna så skulle nog R gå upp i atomer och sänka bruden-båten till havets botten. Jag börjar släpa sladdar och försöka hitta lagom och rätt anslutning (eu-kontakt). Vi lyckas inte riktigt med förlängningssladdar och dyl så det slutar med att jag föreslår att dra in sladden genom fönstret på byggnaden. Skägg-mannen går med på det och går runt huset och in för att öppna fönstret. Tilläggas ska att jag står på ena sidan av ett taggtrådsstaket och bruden-båten ligger på andra sidan där även L-Lou är. Jag hojtar på henne så att hon kan ge mig mer förlängningssladd då den jag hade inte räckte. När jag vänder mig om ser jag att skägget har stängt fönstret igen. Fundersam går jag runt huset för att kolla varför. Då sitter äckel-skägget och dricker mer kaffe. Försöker smöra allt jag bara kan men han hade blivit sur över att det tog för lång tid (obs, hela 2 minuter HÖGST!) -Ok, men thanks, säger jag så SYRLIGT jag bara kan och går ut igen. När jag kommit runt huset och plockar ihop sladden öppnar äckel-skägget fönstret igen och ropar att kom hit med sladden då! Fortfarande ville jag ha klartecken av antingen L-Lou eller R så att det var grönt för att sätta i sladden, och visst, han stänger fönstret igen! Då rinner mitt glas över, om man säger så, och jag går runt huset igen, tågar in i fikarummet där äckel-skägget nu fått sällskap av nån annan mysko polare. Den här gången försöker jag inte ens låta LITE trevlig utan säger: -Tack så jävla mycket! Vi har råkat i sjönöd, båten startar inte utan el, vi har inte sovit sen jag vet inte när och du vägrar att hjälpa oss! Om du nånsin kommer till Luleå och hamnar i sjönöd, be ALDRIG mig om hjälp för jag skulle aldrig hjälpa dig! Sen går jag därifrån. Plockar ihop sladden och går tillbaka till båten. Försöker städa undan lite i aktern där grillen en gång stod upp. Allt kol har spridits ut så jag tar fram slangen och spolar av och städar upp, känns ganska bra att kunna bidra med nåt i katastrofen....
Ungefär nu börjar jag bli hungrig. Kommer på en brilliant lösning: jag ringer min vän T som bor i Söderhamn, beställer tre pizzor till tre utsvultna, hängiga och halvt uppgivna besättningsmedlemmar och klockan halv 12 levereras den godaste Quattron jag nånsin ätit! Och av min bedömning av mina gulliga vänner och tillika besättningskamraters ansikten så var de också ganska nöjda över en pizza!
Thanks Terrence, I love you!!!!
Vid ungefär samma tidpunkt börjar P-A vara klar med att tillverka ett verktyg som ska dra nån skruv vid bränslefiltret som R tydligen dragit sönder under natten (eller nåt sånt). Och sällan har något känts så bra som att se R´s ansikte när båda motorerna startade och lät jämnt och fint!!! Han log, L-Lou log och jag log! Äntligen fixat!!! P-A är också vår nya hjälte!!!
13.30 tuffade vi ut ur Söderhamn, och jag tror inte någon av oss är särskilt sugna på att undersöka den hålan närmare (sorry Terrence, men du hajjar väl vad jag menar?!? )
"-Nu åker vi till Öregrund!" säger någon av oss, minns inte vem. Som en ren reaktion säger vi alla tre samtidigt: -Neeeeeej! Vi åker inte till Öregrund, vi åker MOT Öregrund! (en jävla skillnad) Vi sitter på flybridge och solen värmer lite grann, vi är tysta, mycket trötta och njuter av utsikten. L-Lou vet vad man behöver när man råkat i olag med världen, är trött och nästan ser i kors: En kall öl!!! GOTT!!! Ungefär här börjar vi också diskutera om vi ska starta ett Äventyrs-event-företag och börjar spåna på vad det skulle kunna heta.... Ett förslag var "Bayliner-adventures", behöver man säga mer?? Trots allt elände så njuter vi och skrattar gott ändå. Helt underbart!
R kör oss ut till öppet vatten och jag som sov sist tar över ratten. L-Lou går och lägger sig i sin hytt och R i salongen för att vara nära till hands och än en gång sitter jag och filosoferar över livets väsentligheter..... som vänner..... som upplevelser.... som förtroende.... som vänskap.... Allting känns nästan meditativt och jag ler och låter båten-bruden ta oss mot välkända kvarter. Vi hamnar i ett ruggigt regnväder och man ser inte många meter, men allt funkar ändå. Efter några timmar kommer R och tar över ratten. Jag låter L-Lou sova och lägger mig på soffan bakom R för att sova. Vilken tur att han sjunger vaggvisor för mig.... =)
Jag vaknar ungefär vid Engelska grundet. Det har slutat regna och solen kikar fram mellan mörkblåa moln. Jag vinkar till mina vänner på Djursten som står och vinkar mot oss.
20.00 anländer vi till Öregrund. Vi lägger till längst ut på kajen och hittar el direkt, chock!!! NÅT som funkar..... När vi nu har sovit lite i alla fall tar vi oss ut på stan för att hitta nåt att äta. Det är fortfarande kaos i salongen och ingen orkar fixa mat. Vi hittar Ankargården som är ett litet pensionat, fik och restaurang. Där får vi en supergod middag!!! Mojito till fördrink, lamm och bakad potatis till varmrätt, husets röda till det, hallonpaj med grädde och kaffe-bailys till detta. Mums! L-Lou åt också lamm medan R åt entrecote. Servitören var duktig, kocken serverade maten i rena kläder och en ägarinna berättar lite om stället. Supertrevligt!!! Synd att man inte var lite piggare bara, kunde ha blivit en kul kväll på stan annars! Den slutar istället i bingen efter att vi för första gången på hela resan suttit i lugn och ro och pratat i salongen! Känns lyxigt att inte behöva fixa nåt....
Vi sover länge på lördagens morgon! Äter frukost, tar en dusch och tar det lugnt, det behövde vi! Vid lunchtid kastar vi loss för vår sista etapp: Vaxholm!
Solen fullkomligt strålar och jag får sitta på flybridge och köra längs hela Gräsö, ön som jag verkligen älskar! Fullkomligt njutbart! L-Lou ligger brevid mig i soffan och läser, ger mig en wine-spritzer (hur det nu stavas) och livet ler återigen mot Mogsy!!! =)
När vi kommer ner mot Grisslehamn är det dags att hälla i mer diesel. R kör sista biten och vi kommer fram mot tankningsbryggan: den är upptagen. Ringer macken och kollar om man kan angöra på andra sidan, men platsen blir ledig. Det är loppmarknad och ca 100 pers synar R medan han lägger till =) Bryggan låg risigt till, L-Lou håller på att missa bryggan, och jag orkar knappt hålla emot båten-bruden när jag landat (smidigt) på bryggan... Bingo! =) Dessutom håller vi på att ta bryggan med oss när vi ska därifrån också, men varför ska man vara osynlig och försiktig när man kan se till att ALLA ser vad man gör =)
Vi går vidare mot Väddökanal, otroligt vackert. Vi är inte ute på öppet vatten utan kan slappna av mer och dra på lite mer gas, vi är som mest uppe i 16 knop, det är ungefär då som L-Lou gör lunch =) sorry.... Vi får isterband, stekt banan och rödbetor. Ursäkta mig, men det var inte det godaste jag ätit, tur att barn som jag får lite falukorv vid sidan av.
Ungefär här får R ta ett premiärdopp i badkaret och när han kommer upp igen ser han VÄLDIGT nöjd ut! Han doftar man UTAN diesel, mycket bra!!! =)
L-Lou tar sig också ett till bad och nu är jag den enda som inte testat badkaret...hmm... Jag och R rattar in mot Vaxholm och han pekar ut öar och ställen han känner till. Jag känner självklart till alla namn men har inte sett dem från sjösidan, mycket trevligt! Han sjunger en trudelutt, solen skiner, allt är lugnt. Vi möter stora passagerar fartyg och jag får vinka som sjutton för att de ska se, tror att både R och L-Lou skäms lite över mig, men va fan, det är ju inte jag som äger båten!!!! =)
Vi blir omkörda av Kustbevakningen som fått en utryckning och far fram i onödigt hög fart och blåljus. Lite senare kommer dom tillbaka bakom en stor Princessbåt och vi ser att det sitter ett filmteam bak hos Kustbevakarna. Så ser ni ett avsnitt där en Princessbåt svängt in framför en segelbåt och tvärnitat ett par gånger och där gubben i Princessen är runt 50 och sktifull så vet ni att: VI VAR DÄR!!!! Värsta Lassie-meriten =)
Vid typ 20.00 lägger vi till i Vaxholm, resan är över!
Resten av familjen samt två vänner anländer, vi tar en välförtjänt drink och beger oss till en italiensk restaurang som tydlingen är familjens stamställe, kan förstå varför! God mat och trevlig personal. Kvällen slutar med pub och nattklubb för oss alla utom R och systerdotter och systerson, han fick visst vara kvällens barnvakt, men jag tror han var väldigt nöjd med det. Jag är hyggligt rund under fötterna när jag vid halv 3 landar i kojen för sista gången, kommer sakna klucket, gunget, den tjocka madrassen och täcket.... asskönt!
Söndagmorgon 05.30 eller nåt sånt hör jag hur systerson väljer att väcka morfar. De kliver upp och smyger ut i salongen antagligen för att fixa välling. Då hör jag R muttra igen och min första tanke är:
"-Kan vi inte få vakna en enda morgon som VANLIGA båtmänniskor???" Ja, helt rätt, det var elen igen. Kyl och frys har läckt ut vatten på golvet. R fixar och jag somnar om. Vaknar igen när syster kommer för att hämta barnen. Hjälper henne med vagn och barn sen är allt tyst igen! Vi lyckades inte få den allra bästa kajplatsen och det gungar ordentligt emellanåt när det kommer lite större båtar förbi. Somnar i alla fall om och kliver upp ett par timmar senare. Det är uselt väder. L-Lou och R äter frukost, jag är inte på frukosthumör om man säger så. Plötsligt kränger båten-bruden till ordentligt och det känns konstigt. Har vi tappat någon förtöjning? R går ut för att kolla och jag tittar ut genom fönstret..... NEJ!!!!! Den lille hållaren (vet inte namnet på den) som sitter ovanpå fören som man ska fästa tampar i har i vågorna SLITITS LOSS FRÅN SKROVET!!!! Jag tänker inte ens tala om vad jag kände och tänkte.... men det var så horribelt så det var inte sant, nu var det till och med hål i skrovet som vi skrattat åt att det var det enda som inte hänt.... å då var vi ändå på hemmaplan! Helt otroligt!
R bestämde att vi genast skulle kasta loss och lägga till på den riktiga hemmaplanen. Sagt och gjort. Vi åkte runt tankade upp henne, fixade landel, städade av aktern igen, L-Lou skrubbade bort det svarta gummit från däcken som gnuggats mot skrovet. Kände mig väldigt varm och skitig efter detta och bestämmer mig för att bada! Cold as hell, men nu kan jag säga att jag badat på semestern även om det var sista dagen på den.
Efter att vi ätit lunch börjar jag packa ihop mina saker. Och det var med sorg i hjärtat jag gjorde det. Hur mycket skit som än hänt under färden så har jag lärt känna mig själv, lärt känna R som är en helt fantastisk man, kommit min vän L-Lou närmare och haft en fullständig FANTASTISK resa och jag skulle göra om det igen VARJE DAG med dessa två personer!!!
Det är svårt att förklara känslorna jag har, men har man hamnat där vi var så händer det nåt med en tror jag, jag växte och insåg att jag inte drabbas av panik vilket gläder mig jättemycket. Jag har lärt mig att lita på min kunskap i navigering och det inte var bortkastade pengar att ta skärgårdsskepparexamen, långt ifrån. Jag har fått nya smaksensationsupplevelser (lingongrova, majonäs, rökt lax och skivat äpple...mums!!!) Jag har blivit mer övertygad om vidden av att skaffa båt, så snart som möjligt är för sent.... och, jag erkänner: jag är dock en Tras-hasare i själ och hjärta =)
När min mamma med väninna som kommit för att hämta mig och köra mig till Arlanda fått en rundtur i båten mönstrade jag av. Fick en kram av kapten Kung Rickard af Twins Crew, tackade för mig och klev av! I ungefär det klivet kände jag hur en bit av mitt hjärta stannade kvar ombord med mina fantastiska vänner.... Jag ville verkligen inte lämna dem!
Har du orkat läsa ända hit så kan jag bara tillägga att man alltid ska ta vara på möjligheterna och chanserna, jag mönstrade på och blev en ny människa!
Självklart tillägnar jag detta inlägg, min reseberättelse, till R och L-Lou, puss och kram, tackar samtidigt Lantmäteriet och Sjöfartsverket för bilderna. Klicka gärna på comments här under och skriv en kommentar!
GE MIG MER SEMESTER, JAG VILL UT IGEN!!!!! ;-)
posted by Mogsy @ 9:32 em
6 comments
